Untitled Document

Här nedan följer ett litet smakprov ur boken ”Alfa Tango landing” skriven av församlingsmedlemmen Lennart Wilhelmsson.

Boxningsmatchen i Boma.

I Sverige har jag varit aktiv privatflygare i trettio år utan att en enda gång ha behövt visa mitt certifikat för någon tjänsteman på en flygplats. Därmed vill jag inte alls påstå att det i sig skulle vara bevis på någonting, vare sig positivt eller negativt. Nej, det visar bara skillnader mellan Sverige och Afrika. Skillnaden beror, anser jag, faktiskt helt och hållet på att det finns ett mutsystem i Afrika, som av en del tillämpas regelmässigt.

Boma är en liten hamnstad som, från havet räknat, ligger ungefär tio mil uppströms den enorma Zairefloden. Alldeles vid hamnen ligger också en flygplats med en grusbana på omkring 800 meters längd i riktning vinkelrätt mot floden, mellan själva staden och hamnen. Banan börjar endast några hundra meter från hamnkranarna. Floden utgör också landsgräns mellan Zaïre och Angola. På grund av landskapet och flygplatsens placering startar man vanligen söderut, mot hamnen. För att undvika inträde i angolanskt luftrum bör man sedan göra en omedelbar vänstersväng.
En liten gräsbevuxen och aldrig klippt uppställningsplats med ett lågt staket och en grind samt en liten stationsbyggnad, kompletterar det hela så att det helt liknar en liten idyllisk nationell flygplats som tagen från fyrtiotalets äventyrsböcker. Det är precis vad det också är, ett minne från kolonialtidens glansdagar.
Det är inte ofta som jag har anledning att flyga ner till området över huvud taget och ändå mer sällan som jag behöver landa här, något som jag är glad för. Personalen är nämligen vid samtliga mina besök här synnerligen ”griniga” och till synes helt ointresserade av sina kunder, piloter och resande. Det senare är ju inte helt ovanligt när det gäller myndighetspersoner, men generellt brukar man ändå vara vänliga och artiga mot sina besökare. Men så inte i Boma.
Hit, till Boma, kommer jag nu intaxande som vanligt och parkerar i det höga gräset, går in genom den lilla grinden och in i stationsbyggnaden för att fylla i färdplan för återresan. Vid disken står en militär med lika bister uppsyn som den boxaren Tyson kunde åstadkomma mot sin motståndare vid invägningen före en titelmatch. I skarp kontrast till ansiktsuttrycket står den flora av guldgaloner och förtjänsttecken, som hans uniform är utsmyckad med. Han är ansvarig för immigrationsmyndigheten och har inget med flygtrafikledningen att göra, men det är han som för ordet, och befälet, det framstår ganska klart. Gossarna på ”bureau de navigation” vågar knappt röra sig, än mindre yttra sig.
”Tyson” ber att få se mitt pass.
Det här är den enda gången under mina år i landet, som någon ifrågasätter min identitet på en flygplats, när jag iklädd min ”pilotuniform,” svarta långbyxor, vit kortärmad pilotskjorta med fyra guldränder på vardera axeln, samt joggingskor, kliver ur mitt flygplan och det förvånar mig naturligtvis lite grann.
- Men jag är befälhavare på 9Q-CAT som nyss landade och jag skall bara fylla i färdplanen och starta igen och jag är ju på flygplatsområdet, så jag….
- När du gick igenom den där grinden, svarar han och pekar, då lämnade du flygplatsen!
- Jaha. Så stationsbyggnaden där man skall fylla i formulär och betala landningsavgifter, den ingår inte i den här flygplatsen då? undrar jag.
”Tysons” mungipor blir om möjligt ändå mer nedåtkrökta och svaret blir bara ett kort och buttert.
- Nä.
Medveten om att det nog kommer en fortsättning, bedömer jag det nu lämpligt att plocka upp passet och låta ”Tyson” få första ronden på poäng. Det är ju heller inte så jobbigt att visa upp sitt pass, även om det kan tyckas omotiverat.
Här kan naturligtvis också hela ”matchen” sluta, om jag bara sticker in en dollarsedel i passet. Men jag är ju missionär och ska försöka förmå åtminstone en liten del av detta jättelands befolkning att söka den ”smala vägen”.
Dessutom skulle det kännas skönt att kunna vinna andra ronden mot denne tungviktare. I stället för att kasta in handduken, startar rond två direkt.
- Var har du flygplanshandlingarna, jag vill se dem. Vad har nu immigrationsmyndigheten med flygplanspapperen att göra? Jag nickar mot flygplatspersonalen och säger:
- Men… är det inte flygplatspersonalens uppgift att kolla den saken, om det över huvud taget kan anses befogat?
- Flygplanshandlingarna! morrar ”Tyson” som är van att bli åtlydd utan ifrågasättande.
Självbevarelsedriften träder åter i funktion och jag knallar snällt iväg ut till planet och hämtar väskan med alla dokument. Inte heller det kostar så mycken möda. Bara en promenad på totalt sextio meter samt ta fram en väska ur bagaget.
Stackars ”Tyson”, som säkert är van vid att det oftast fattas något papper eller någon stämpel bland alla flygplanshandlingar, måste besviket ännu en gång konstatera att allt är i sin ordning. Jag anser att jag vunnit rond två och nu återstår bara en chans för honom att vinna matchen.

- Jag vill se ditt certifikat.
- Varför det? Enligt vad du nyss upplyste mig om, befinner jag mig nu utanför flygplatsen och det är väl inget krav att man skall ha flygcertifikat med sig utanför flygplatsen! Du har ju sett mitt pass så du vet vem jag är.
- Certifikatet!
- Så då räknas stationsbyggnaden trots allt till flygplatsen då? En knappt märkbar nick och gnuttan av en aning till ett leende, skymtar snabbt förbi. Är det så att han trivs med att möta någon som ger lite motstånd i en ärlig fight? I så fall har vi ju ett ganska bra utbyte av matchen båda två. Jag plockar fram det zairiska certifikatet, ”Tyson” kollar, nickar och inser att missionärer nog är omutbara. I varje fall den här vrånga svensken, den här gången.
Sedan fyller jag i färdplanen, betalar och lämnar Boma med vänster vingspets strykande över hamnkranens topp och med en önskan att helst inte behöva återvända någon mer gång. Så blir det nu inte, naturligtvis. Några månader senare måste jag åter gå en match, nu med grabbarna från luftfartsverket, men det är en annan historia.

Jag vet inte vad ”Tyson” tycker om ”matchen”. Själv räknar jag den nästan som en poängseger. ”Tyson” får inget gage för matchen att ta hem till sin familj, men han har säkert redan pressat ut mer än nog av många andra. Män i hans position lever gott under de här åren.
Mitt gage består av ökat självförtroende. Jag har inte tappat humöret och inte betalat muta, men kanske visat åskådarna att även en grann militär ibland får ge sig utan dollarprassel. Kanske har det gett någon av detta kuvade folk en gnutta hopp för framtiden och lite civilkurage.
I så fall är det utan tvekan jag som segrat i matchen.